Anna Larsson Photography: En stark resa

En stark resa


Nu har jag varit i varuhuset jag aldrig trodde att jag skulle sätta min fot i. Jag pratar givetvis om det gula varuhuset i de halländska skogarna. 
För mig blev det en stark resa på flera sätt. 
Att åka med familjen och verkligen känna att jag har en familj och att jag älskar dom av hela mitt hjärta är stort och starkt - bättre än å vinne på Triss. Det kan förvisso vara svårt för någon som inte vet ett skvatt om oss, men föreställ er bara hur vi skojat på skäraste krischehamnska hela långa vägen till detta eldorado om Ola-Conny och "what you kall it" och ni vet ju sen tidigare att jag aldrig går någonstans utan min älskade kamera.. 
I höjd med brödet skriker brorsan: "Paaasch på nu, Hedda!" och där står Ola-Conny. 
Han kanske inte pratar perfekt engelska, men han har ett hjärta av guld och representerar någon slags svårbeskrivbar trygghet.
Han bjöd även på nya härliga Ola-Conny citat!
"Hur var det i Graaaaceland?"
"What, vad då? Greeklands?"
Kärlek till dig för pratstunden och för att du vågar vara dig själv i en värd med kopior!
En schka vare sää schälv det sa alltid farmor.



Jag och mammi som aldrig satt vår fot på Gekås förut, föreställde oss nog mer kalabalik. Lite som på bilden här... Litte mer slagsmål om wc-ducken, litte mer huggtändervisning. Iallefall nån litten kundvagnstöld, men det va dåligt med dramatiken förstår ni.


Min vackra bonussyster, Emmi eller Lilla Edith aka Haddasch-Edith var självklart med på den starka resan.




Givetvis ville även världens bästa brorsa bli förevigad vid idolen :)


Vid kassan kändes det att vi varit vakna mer än helt dygn. Och enligt stegräkneriet trampat runt i nästan fem kilometer - bättre än stepup dää.

 Brorsan och Emmi - kärlek på riktigt, som känns - alltid.
Sån där sorts kärlek som gör att en känner pirret fast det inte riktigt är min, men de delöör så gärne mä schä.

Avslutningsvis skulle självklart teaterapan instruera hur det skulle packas.

Hemresan resulterade även i upphämtning av katten Lasse som varit på camp hos morföräldrarna. 

"Nääeh, nu skiter han på mä" sa Lilla Edith, men Lasse som ju är en snäll katt gjorde det självklart på en handduk.
Sen spela vi Brad Paisley's "Officially Alive" högt så det dånade i den skraltige Volvon och skrattade ännu mer.

Sensmoralen i den starka resan - misströschte aldri.
Plötsligt efter jäääädrigt dryge och långe år kan dä hände att ni faktischtischt når dendäre oaschen vett ni.
Det är inte så jävla mycket till palmer och lukter schällan roser. Litte mer som otömd kattlåda vettni. Men det är bra gött ibland att få vile och rulle runt där också. Som boddyscrub!
En blir lenere etteråt.

Kärlek till familjen Haddasch och Kladdasch!
Nu drar vi lite fallskärmshopp på detta - för att vi är: Officially Alive

/Hedda



3 kommentarer :

sinneskatten sa...

Underbart Anna.
Kram Carina

Mimmi sa...

Härligt att läsa och titta på dina bilder och så underbart att få höra allt detta :)
kramizz:)

kajsa jansson sa...

haha, jag riktigt hör dialekten när jag läser. lovely!